Titt som tätt tjatar jag om hur fet jag har blivit. Att jag gått upp i vikt. Att jag borde gå ned i vikt. Att inga kläder passar. Att folk kommenterar. Att jag börjar på än den ena dieten än den andra. Men när det väl kommer till kritan har jag inte bara dålig karaktär. Det är så mycket mer. Jag älskar fett, jag älskar socker, jag hatar att träna, jag älskar att sitta vid datorn, läsa böcker, glo på tv, jag tycker det är tråkigt att planera nyttiga måltider, jag kan inte låta bli att stoppa i mig något – vad som helst – framåt kvällen. Dålig karaktär är bara förnamnet.
Jag äter ofta utan att ens känna efter. Jag äter för att jag är sugen, uttråkad, glad, ledsen. Medans andra alltid ska göra en poäng till mig av att de går ned i vikt då de är nere, så går jag upp. De slutar äta, jag äter ännu mer.
Inte nog med att jag äter utan att känna efter. Jag äter utan att ens känna smaken. Jag äter så snabbt att andras tallrikar knappt är rörda innan jag slevar upp min andra portion. Det är knappt så att jag märker att jag ätit. Har inte hunnit känna maten passera munnen. Och mätt har jag ju så klart inte blivit eftersom hjärnan inte hunnit registrera det snabba matintaget.
Jag biter ihop och föser bort saker som när mamma tjoade till i ren förtjusning då hon för några månader sedan i simhallen upptäckte att hon vägde mindre än mig. Försöker låtsas som ingenting då folk jag inte träffat på ett tag stirrar på min mage. Då personer jag knappt känner frågar om jag är gravid försöker jag skratta bort det.
Men ska sanningen fram så tycker jag att det är skitjobbigt. Så klart. För vem fan vill ha gått upp 13 kilo på ett år och tre månader. Jag vet att det är ett år och tre månader eftersom jag vägde 62 kilo då jag slutade på improveme.se. Sedan har min vikt skjutit i taket. Jag har inte vägt så här mycket sedan jag var gravid. Jag väger snart lika mycket som jag gjorde då jag precis skulle föda.
Jag får skavsår på låren efter en dag i solen utan tights. Alla trosor är för små och skär in och lämnar nästan blåmärken efter sig. Jag har svårt att böja mig framåt. Jag orkar inte springa till tåget utan tar hellre nästa. Jag känner mig oerhört ful och osexig, som den minst attraktiva människan i världen.
Dessutom är det ju rätt fult att skriva att man vill gå ned i vikt. Alla trendiga bloggare sitter och proklamerar att man ska vara nöjd med sin kroppshydda, att man inte ska vara för smal. Vilket så klart är jättelätt att skriva då man ser ut som de gör. Men de glömmer bort hur tråkigt det är att inte kunna ha på sig några av de snygga kläder man ser på deras bloggar. För det skulle inte gå hur mycket jag än skulle vilja. Skulle inte se OK ut med fläsket vällande ut ur de söndertrasade jeansen, eller med magen hängandes över byxlinningen under en tröja som är kort.
Jag vet att det är många som väger mer än mig. Men det här handlar inte om dem. Det handlar om mig, om mitt BMI på 28,23, om att det bara är några kilo kvar tills min BMI säger att jag lider av fetma. Jo, det är så. Bara fyra kilo till gränsen för fetma. Och jag vill bara gråta. Men jag gråter inte för det är ju ingen idé. Jag tycker inte synd om mig själv, för det är så jävla självförvållat. Det är mitt fel, ingen annans, även om andra människors klumpiga och plumpa kommentarer kan få mig att vilja skrika rakt ut. Men det gör jag inte. Jag går och tröstäter några kakor i stället och tänker att i morgon är en annan dag. Då ska jag sluta gå upp i vikt. Och sedan, innan jag vet ordet av, har jag gått upp tre kilo till.
Jag vet bara inte vad jag ska göra.
Typ så.
